“Som VD blir jag alltid överkörd.”

Anders är uppvuxen mitt emellan två världar. Schweizisk ordning och svensk frisläppthet. – I Schweiz stod man rakt i ryggen och pratade när man blev tilltalad. Annars fick man ett slag av linjalen på fingrarna. I Sverige kastade vi svamp på läraren. Det var en omställning.

På det följde militären. – Jag har lärt mig att gilla struktur, tydlighet och att någon måste ta beslut.

Entreprenör blev han av ren nödvändighet. – Jag kom inte in på universitetet, så vad fan skulle jag göra.

Det blev startpunkten för tre decennier av företagande. Han har fortfarande inte tröttnat. Tvärtom. Han får energi av mötena, av drivet, av att möta företagare.

Öga mot öga

Han vill sitta öga mot öga, höra någon berätta och förstå vad som står på spel. Han säger att företagande är enkelt men det är människorna som är det svåra. – Folk tror att företag faller för att ägarna gör fel. Men ofta faller de för att livet händer. Sjukdom. Skilsmässa. En dålig kund. Det kan drabba vem som helst.

Han har sett många resa sig. Många fler än han räknat med. Och det märks hur mycket han bär med sig av dem. – När någon säger ‘Vi lever igen’… då blir man nöjd. Det är därför man gör det här, så enkelt är det.

Det är ett ovanligt sätt att leda, genom att gå bredvid, inte framför.

Det gamla sättet. I en ny fabrik.

Han går runt som en fabrikör på golvet, stannar till, frågar hur det går. Han bär på mycket erfarenhet, och han håller den inte för sig själv. Han delar, förklarar, utmanar. Och blir överkörd. Inte av vem som helst, utan av dem han själv valt. – De kan det nya och de har visionerna, säger han. Jag kan det andra. Så länge båda delarna finns blir det bra.

Det är ett ovanligt sätt att leda, genom att gå bredvid, inte framför. Han vet hur en kredit ska bedömas, när någon behöver stöttning eller höra sanningen. Han vet var riskgränsen går – och när den är värd att tänja på. För det händer att han gör det. Han är den förste att erkänna det.

Anders är en omtyckt ledare och lundapåg. En silverräv med manuell kalender. – Det är min metod. Papper och penna. Och envishet. Det kommer man långt på.

Skratt, tjafs och gemenskap

Måndagslunchen på Saluhallen har blivit en tradition. Det är mycket skratt och lite tjafs. Han gillar gemenskapen med människor som bryr sig och vill något tillsammans. Som tänker olika och inte backar för att säga sin mening. – Vi är väl som en brokig familj. Man får tycka olika men man går hem som vänner.

När Anders går hem fortsätter tankarna av bara farten. Han gillar det här livet. – Om allt går åt skogen imorgon… ja, då tar vi det då. Men det brukar ordna sig när man jobbar med vettigt folk, säger han.

Och så går han. Rak i ryggen, med kalendern under armen och en tro på människor som få andra har.